[Image]
Haväng. Foto: Astrid Nydahl
”För vem bör man skriva mitt i det politiska slammer
och skrikande som dövar öronen för blygsammare ljud” skrev Stefan Zweig i sin
bok om Erasmus 1934. Hans reaktion på nazisternas bokbål blev, i ett privat
brev, att hävda att det var livsviktigt att ”vänta, vänta, vara tyst och
återigen vara tyst… För min del skulle jag gärna avvarat sådan publicitet. Som
du vet är jag en människa som värderar lugn och ro högre än allt annat.”
Zweig värderade banden mellan tystnad och idéer om
inre frihet högt. Han skrev om sina älskade böcker att de var ”handfullar av
tystnad som lindrar plåga och oro” – vilken man kan läsa i George Prochniks
Stefan Zweig vid världens ände (den utkommer om några veckor och jag recenserar
den då i bloggen). Vad lär vi av Zweig? Just denna epok tycks istället präglas av allt högre skrikande och hojtande. Den enda opposition som formuleras är den panikartat vrålande. Den vill jag själv helt stängas av från.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret