[Image]Avraham
Burg föddes i Jerusalem 1955. Hans far var född i Tyskland och modern i
Hebron (en av de överlevande från pogromen 1929). Under åren 1999 –
2003 var Burg talman i det israeliska parlamentet Knesset och en av
aktivisterna i Fred Nu-rörelsen.
Hans bok väckte
uppståndelse då den utkom i Israel 2007. I centrum står frågan om den
israeliska statsbildningens karaktär samt den plågsamma skugga som
förintelsen kastar över allt judiskt liv.
Burg menar,
vilket titeln väl illustrerar, att världens judar, men framför allt
staten Israels medborgare, måste befria sig från vad han kallar "dödsmystik som
häftar vid minnet av förintelsen" och istället skapa en framtid där
judendomens rika humanistiska tradition blir vägledande. Burg ser
föreställningen om att ”hela världen är emot oss” som det primära hotet
mot Israels framtid. Han återkommer till judendomens historiska arv och
menar att det som idag är huvudfåran i sionismen går på tvärs mot det
som var humanism och bildning.
Det är ett slags krigspolitiker som har
makten i Israel, en elit som lever av konflikterna och krigen. En
verklig fred finns inte ens i deras föreställningsvärld. Burg återvänder
till några av Israels tidiga teologer och filosofer, sådana som varnade
för att Israel skulle underkuva ett annat folk och fortsätta leva i en
gränslös stat där ockupationen blev en del av vardagen. Vad har det
inneburit för judenheten globalt?
Burg svarar att Israel blivit den
farligaste platsen att vistas på för en jude. Det som skulle vara en
nationell gemenskap och en fristad för judar blev själva kärnpunkten för
en evigt pågående, blodig konflikt. Burg menar att statsledningen i
Israel medvetet förhindrar en utveckling bort från det förintelsekomplex
som betraktar palestiniern som en arvtagare till nazismen och som ser
varje krig som en strid mot en postum Hitler.
Man kan
läsa Burg med öppet sinne eller med den förutfattade meningen att han är
ute efter sensation. När jag läser hans bok blir jag förstås skakad,
samtidigt som jag märker att jag tidigare stött på många av de uppgifter
han lämnar. Skillnaden är att han sätter in dem i ett personligt
perspektiv. Den man som talar är född i landet, har tillhört dess
översta elit men dragit helt andra slutsatser än den. Han inger respekt
och borde fungera som utgångspunkt för en seriös, smärtsam men nödvändig
diskussion om framtiden. För det är väl ändå ingen som tror att den
sittande israeliska regeringen på minsta sätt kan bidra till annat än en
katastrof? Varje samhälle behöver sina opponenter. Varje mänskligt
kollektiv behöver motröster. Frågan är om Burg blir hörd, och om hans
historieskrivning har en chans att analyseras och diskuteras i en
konflikt där själva vardagen kommit att handla om liv eller död.
****
[Image]”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.
”Fanns inte juden skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom” ur ”Réflexions sur la Question juive” av Jean-Paul Sartre.
Nå, varför samla dessa uttalanden på det här sättet? Jag gör det av ett enda skäl. Det är nämligen så att jag läst Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (Voltaire
Publishing, översatt från engelska av Ulf Gyllenhak). Originalet
publicerades på hebreiska 2008. Boken lär ha vållat ordentlig debatt i
Israel. Författaren är professor och föreläsare i historia vid Tel Avivs
universitet. Han föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger, av
sovjettrogna, polsk-judiska föräldrar. Familjen kom till den nybildade
staten Israel, och författaren växte upp där.
Ville man
vara elak, kunde man till citaten från Finkielkraut och Sartre foga ett likadant av Sand: "Det finns inget judiskt folk." Så skulle man
nämligen kunna sammanfatta hans bok, som är allt annat än
lättillgänglig.
Den historia han skriver går konsekvent
på tvärs mot all vedertagen sådan. Men man får vara mycket väl inläst
på såväl biblisk som jordisk historia, kunna den egyptiska forskningen
och därtill vara insatt i de historikerstrider som uppenbarligen rasar i
den judiska världen. Sand använder minst två metoder: källkritisk
läsning av historieskrivningar samt belysningar av genetisk antropologi.
Men boken sönderfaller genast i två: den första, och mest omfattande,
är den som går tillbaka på judisk historia och snabbt kommer in på det khazariska spåret.
Den andra är ett slags samtida polemik som omfattar allt ett samhälle
kan sägas vara: identitet, etnicitet, religion, nationalitetsfrågor och
annat.
I det avseendet står de två identiteterna
"israel" och "jude" i skarp motsättning. Hur, ja det får man veta om man
läser bokens sista hundra sidor (den är totalt dryga 400 sidor tjock).
Jag har inte för avsikt att gå närmare in på bokens teser. Det saknar
jag kunskap till. Men jag finner det bestickande att de ofta
sammanfaller med samtida antijudiska ställningstaganden så som de
formuleras av islamister och nationellt sinnade rörelser.
Senaste forskningsrönen om detta judiska folk publicerades i Dagens Nyheter under tisdagen. Det man där kommit fram till kanske trots allt är bestickande för både Sand och andra?
Bland annat kan man där läsa:
"Han och hans kollegor påpekar att det länge debatterats om judarna
verkligen är ett folk, förenat av blodsband, eller om de är en disparat
samling människor som i huvudsak har sin tro gemensam. Nu konstaterar de
att det förstnämnda är det mest riktiga.De har tidigare visat att judarna med ursprung i
Mellanöstern, Spanien, och resten av Europa, har gemensamma rötter som
sträcker sig mer än 2 000 år bakåt i tiden."
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret