[Image]Klicka för läsbart format. Titeln är tryckt i silver, därför blir den nästan oläsbar vid skanning. Men vackra är de, Modernistas böcker.
Cesare Pavese: Innan tuppen gal (Modernista, översättning av Ervin Rosenberg).
Under ett par veckor unnade jag mig lyxen att riktigt sakta, nattetid, njuta av Cesare Paveses Innan tuppen gal.
Den läsningen var en frisk källa samtidigt som annat legat
bredvid och pockat på pliktläsning. Men det är Pavese som stannar i
minnet. Språket, dess kärva skönhet, tog mig redan efter några sidor,
och det är detta språk som Ervin Rosenberg så vackert förmedlar. Gång på
gång slår det mig vad som utmärker stor litteratur.
Innan tuppen gal består av två längre berättelser, Fängelset och Huset vid kullen.
Navet är i båda berättelserna en plats som utstrålar hemmets trygghet
men som i själva verket är något helt annat. I Fängelset är det fuktiga,
kalla och påvra lilla huset en förvisningsort för Stefano, en av dessa
män som sändes långt hemifrån som straff. Han hamnar i denna fattiga och
gudsförgätna lilla by vid havet, där fängelsemurarna består av berg,
himmel och hav och han så småningom inte bara finner äkta människor att
samtala och dricka med, men också en kvinna som vill dela hans bädd. Att
han så småningom förälskar sig i en annan kvinna gör inte livet
lättare, men det förloppet skrivs också in i berättelsen som en hägrande
frihet.
[Image]Cesare Pavese, 1908-1950
Den
andra platsen, i Huset vid kullen, är i själva verket också den en
tillflyktsort för Turinläraren som gömmer sig under de sista åren av
kriget, då italienska svartskjortor och nazityska trupper strider om
makten i landet. Där på kullen kan också han umgås med äkta människor,
och en hund som är viktig för honom, till dess han eftersöks aktivt och
gömmer sig på ett klosterinternat.
Därifrån börjar han
sin långa vandring tillbaka till hemorten, i en ständig kringgående
rörelse för att inte hamna i de stridandes klor. För första gången möter
vi här de partisaner som också slogs om makten.
Med
tanke på Paveses eget livsöde finns det en personlig klangbotten i
berättelserna. Pavese skrev utifrån egen erfarenhet. Att han dessutom
strax efter kriget tog sitt liv färgar naturligtvis dessa illusionsfria
texter och ger de sista sidorna av Huset vid kullen en nästan profetisk
ton. Jag läser de allra sista orden och bär dem med mig:
”Nu,
när jag har sett vad krig är, vad inbördeskrig är, nu vet jag att om
det var över en dag, alla borde ställa sig frågan: ’Och vad ska vi göra
med dom som har fallit? Varför har dom dött?’ Jag vet inte vad jag
skulle svara på det. Inte nu i varje fall. Och jag tror inte heller att
andra skulle kunna göra det. Kanske bara de döda vet det, och det är
bara för dem som kriget har tagit slut för gott.”
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret