1 – 5 av 5
Blogger annannan sa...

"Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli. "

skriver du. Och det är sannolikt så. Men har det varit likadant under de hundra åren?

Jag är en trogen lyssnare på BBCs samhällsvetenskapsprogram Thinking Allowed (som är lysande forskningskommunikation med både substans och personlighet, se länk nedan). För någon månad sedan pratade man med en forskare som just ägnade sig åt grupper med brittiskt-karibiskt ursprung, och som gjort så under lång tid. Hon hävdade att andan hade förändrats mycket, att för tjugo år sedan var ambitionen att komma någonstans i samhället, idag såg man inga möjligheter till social mobilitet (eller inga som var attraktiva i förhållande till möjligheten att göra pengar på kriminalitet) och försvar av den egna gruppen var viktigare än social mobilitet.

Så vitt jag förstår är den brittiska politiken rätt så radikal på det sociala området, med omfattande nedskärningar i kombination med tanken på Big Society som ska ta över det som staten släpper ansvaret för.

Jag förstår att om man redan tidigare upplever att man inte har en chans, och sedan konfronteras med en politiker som säger att fattiga föräldrar ska se till att få ett jobb så att barnen inte behöver växa upp i fattigdom, då kokar det så småningom över. Det behöver inte vara några politiska förändringar just då som utlöser det.

Nu är det väl ganska uppenbart att de här upploppen inte direkt var en politisk yttring. Men det finns ju politik bakom de samhällsförhållanden som upploppen kommer ur.


http://www.bbc.co.uk/programmes/b006qy05

26 juli 2012 08:54

Blogger Inre exil sa...

Anna, tack för din kommentar. Du ställer dig (och mig) en konkret fråga: "Men har det varit likadant under de hundra åren?"
Jag tänker då omedelbart på min egen uppväxt i Malmö. Förort, arbetande pappa, mamma hemma. Alla klasskamrater barn till arbetare och tjänstemän. Arbetslöshet? Hade vi inte hört talas om. Jag började förvärvsarbeta dagen efter att grundskolans nionde klass var slut. Relativt fattigt. Aldrig semesterresor, ingen bil, sådan var grunden. Men ingen av oss, jag, mina syskon, kompisarna, hade andra tankar i huvudet än att vi planerade för en framtid. Vi var inte uppgivna, men kände att vi kunde ta ut svängarna. Några av oss gick ner sig, ett par blev narkomaner, två dog tidigt. Men blicken grumlades inte, vi hade en framtid. Och aldrig kände vi oss ohörda. Som familjefar i en annan förort, tio år senare, hade allt förändrats. Sakta gick "utvecklingen" mot det vi lever med idag. Ändå kunde vi aldrig föreställa oss vidden av det som skulle komma. Men ändå tror jag att den sunkiga madrassen i betonggettot funnits där hela tiden, liksom känslan av uppgivenhet. Och konkret: det jag berättar om i den kommande boken är det som snart också är Sverige. Engelsmännen är tio år före vår tid. Och det är inte något muntert vi skådar där framme.

26 juli 2012 10:00

Anonym Frederick sa...

Thomas,

Att tona ned allvaret i en situation tycks vara någonting ganska vanligt i vår tid. Jag känner igen det från min egen omgivning. Man räknas som "alarmist" om man ser realistiskt på en sak. Det som bekymrar mig mer är alla avalarmister.

Det vi fick se prov på under förra års upplopp i England var ju ett bevis för människans tidlösa och oföränderliga psykologi: den tunna hinnan mellan godhet och ondska, som Ludvig Igra benämnde den.

Historien upprepar sig inte, men den mänskliga psykologin gör det (tyvärr). Och alltför ofta spricker den tunna hinnan. Det ser vi otaliga bevis på - i stort som smått.

Därför är det alltid förbluffande och frustrerande när detta faktum sopas under mattan eller döljs av mytologiserade och innötta fraser om att fattigdomen är roten till upplopp och uppror. Det är möjligen EN aspekt i detta. Men tillräcklig som förklaring är det inte.

Precis som du skriver är det Tom Carrolls ögonvittnesskildring som tycks bära på mest insikt.

26 juli 2012 13:58

Blogger Inre exil sa...

Frederick, det finns en föreställning om att så länge man inte själv råkat ut för en mobb (eller för den delen en ensam rånare) så har man föga med problemet att göra. Den tanken omöjliggör då också det den danske filosofen Kai Sørlander kallar "sammenhengskraften" i ett samhälle. Jag sköter mitt - du sköter ditt, och om du råkar illa ut kan jag antingen blunda för det, förneka det eller betrakta det som irrelevant.

Varje gång fattigdomsargumentet kommer upp tänker jag på min egen bakgrund. Det farligaste vi deltog i, trots fattigdomen sedan många generationer, var Vietnamdemonstrationerna. Jag kan inte erinra mig att förorternas barn reste till Malmö centrum för att slå sönder, stjäla och sätta eld. Idag gör man så. Det är alltså förändringen mellan 1950-talet och 2000-talet som är den intressanta aspekten. I den förändringen ligger kanske en del av förklaringen? Imorgon publicerar jag en text som går djupare in i detta.

26 juli 2012 15:05

Anonym Anonym sa...

Vad händer med ett välfälrdssamhälle som feminiseras och därmed bannlyser reviret som mental hållning?
Jo, det samhället bjuder in kulturer som inte lyckats bygga välfärd utan behållit reviret som ...
Därvid uppstår det alltså en paradox, men den går att översätta på ett enkelt sätt:
Ni har fått det för bra era djäflar, nu är det payback som gäller.
Hälsningar Socialistinternationalen
HUBERT

27 juli 2012 17:19

Du kan använda vissa HTML-taggar, t.ex. <b>, <i>, <a>

Kommentargranskningen har aktiverats. Alla kommentarer måste godkännas av bloggskribenten.

När du skickat din kommentar kommer vi att be dig logga in igen.