[Image]
Domnica
Radulescu
Om man just läst
Herta Müllers nya bok så finns det en överhängande risk att man ställer
väldigt höga, förmodligen alltför höga, krav på litteratur som vill skildrar den forna kommunistdiktaturen
i Rumänien och den efterföljande demokratur som
skapats av den överlevande apparat som enpartistaten och diktaturen begagnade sig av. Jag
säger detta som ett förbehåll.
Efter avslutad läsning av Domnica Radulescus roman Tåg till Trieste
kände jag från och till att den inte höll inför sådana förväntningar. Den
kallas för hennes ”passionerade debutroman” och utkom i original 2008 under
titeln Train to Trieste, och är således skriven i amerikansk exil på engelska. Det
första som slår mig är att detta i själva verket är en självbiografi. När jag
läser helt kort om Radulescus liv ser jag det tydligt. Det borde spela mindre
roll. Men det är något i tonen som gör att berättelsen blir mindre bra.
Nå, bokens huvudperson heter Mona Maria, hon är vid
berättelsens början i övre tonåren och växer upp med föräldrarna i Nicolae Ceauşescus
vidriga diktatur. Bukarestbo som hon är älskar hon att komma till mostern vid
Karpaterna. Hon blir förälskad i en ung man som hon redan vet en del om, det
som hänt med väninnan i hans sällskap kastar en skugga över honom men Mona vill
bli hans. Och det blir hon.
Medan diktaturen varje dag präglar deras relation
blommar också en fysisk kärlek mellan dem till dess Mona börjar misstänka honom
för att vara Securitate-agent. Den säkerhetstjänsten var en av kommunismens
europeiska värsta – kanske bara överträffad av albanska Sigurimi i grymhet och
av Stasi när det gällde metodik och omfattning.
Men som bokens titel säger lyckas den unga kvinnan tar sig ut ur landet,
först som turist till Belgrad och sedan därifrån i passagerarsätet i en liten Fiat, med en
italiensk man på vägen till Trieste, varifrån hon sedan tar sig till Rom. Där sker
den frihetens förlösning som hela berättelsen står och väntar på: resan till
USA. Knappt halva boken skildrar sedan hennes tid där, fram till ett
självständigt liv, så småningom äktenskap, barnafödande och skilsmässa. I den meningen är det en ordinär flyktingroman, den avviker inte särskilt mycket och är inte heller originell i sättet att framställa flyktingens väg från frireligiöst välgörenhetsberoende till ekonomisk frihet och oberoende.
När Ceauşescus diktatur faller och diktatorn med fru avrättats återvänder
hon med sina barn till fosterlandet. Där känns bokens avslutning lite grand som en drömscen.
När det visar sig att hennes älskade och spionmisstänkte Mihai i själva verket ingick i samma dissidentkrets som hennes far, framträder han som
den kanske rättfärdigaste bland män. Man kan bara hoppas att andra läsare tycker bättre om den här boken. Jag
återvänder hellre till Herta Müller, eller varför inte till Gabriela Melinescu.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret