Tack Mats för att du uppmärksammade mig på felskrivningen. Jag var ju själv med så det visste jag. Felet korrigerat nu! Tack.
21 juni 2016 10:50
[Image]
Här bland mer eller mindre lästa utgåvor av Baudelaire placerar jag också
dagens bok av Compagnon
När En sommarmed Montaigne av Antoine Compagnon utkom 2014 blev jag mycket förtjust och
jag skrev bland annat följande:
Det finns flera
årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje
och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar
tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom.
Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University
i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne. Det mycket
speciella med denna lilla bok, som nu utkommer i den minst sagt skicklige och
erfarne Montaigne-översättaren Jan Stolpes svenska språkdräkt, är dess
tillkomsthistoria. Compagnon berättar i förordet: ”När Philippe Val
bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren,
några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen
så djärv att jag inte vågade dra mig undan.” Redan där, på
första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste
kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken
är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!
Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger
Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte
”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han
åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver;
fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan
uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt
att skriva på.
***
Efter
Montaigneboken kom det också en om Proust, den missade jag dessvärre. Men så i
förra veckan kom En sommar med Baudelaire (Atlantis förlag, översättning av Jan Stolpe). Eftersom det är en
författare jag tycker mycket om tog jag mig genast an läsningen. Baudelaire har
funnits i mina poesihyllor sedan början av 1980-talet då jag var med Per Helge
från Rallarros förlag med originalen till Små prosadikter, i ny svensk
översättning av Lars Bäckström. Ett tryckeri i Lund skulle göra jobbet. Per hade frågat sig själv om Baudelaire ens
fanns i en svensk bokhandlares medvetande, så han testade på då anrika Gleerups
i Lund. Nej, förstås, de hade aldrig hört talas om karln, och googla kunde de ju
inte göra på den tiden.
Vad är det
Compagnon fastnar för hos honom? Jag har gjort en mängd understrykningar i
boken men ska inte trötta er med långa citat. Jag tror däremot att den finns en
sammanfattning i följande mening:
"Till en
början var Baudelaire en förbannad, fördömd och förkastad. Kring femtioårsdagen
för hans död 1917 och sedan för gott vid hundraårsdagen för hans födelse 1921
blev han den största franska poeten, den mest lästa, mest studerade och mest
reciterade".
Så kan man beskriva
ett helt liv utan att göra sig skyldig till förenklingar.
Det jag fastnar för
i Compagnons bok är de olika analyserna och skildringarna av Baudelaire som
outcast, som upprorsman och motvalls. Han levde ju som han lärde, ibland riktigt illa och självdestruktivt. Om han
smickrade någon så återkom han med hårda fördömanden. Det drabbade bland annat
Victor Hugo. Och så fastnar jag förstås för alla hans vassa blickar på det
moderna stadslivet, också på staden som sådan. Compagnon:
"Baudelaires
modernitet är motståndet mot en modern värld där allt blir förgängligt; den är
viljan att bevara något som är varaktigt och före det vidare."
Så kan en
"trotsig" och motsägelsefull pessimism se ut, och den dricker jag alltid av, som ur en
flaska gott vin. Vinruset var för övrigt föremål för många hyllningar i hans
skrivande. Baudelaire såg både vinrusen och haschrökandet som möjligheter till
vila från den verkliga världen. Hans äckel inför samtiden hade mycket med den skenande avsakraliseringen att göra, att man bara upphöjde nyttomänniskan och penningen.
Ett begrepp som jag
sett i hans texter har tidigare översatts till
"bordsdans" - ett fenomen fördömt av Baudelaire. Men det är inte frågan om
några människor som dansar på ett bord. Jan Stolpes översättning säger korrekt
vad det handlar om, nämligen "bordslevitation". Något helt annat. Det
handlar helt enkelt om simpel "övernaturlighet" när människor runt ett bord får
det att lyfta och dansa. Seanser, flum av det slaget avskydde han lika mycket
som rösträtten (den senare för att den lett till en legitimering av diktaturen
1851 och valet 1852, som med hans egna ord "avpolitiserade mig
fysiskt"). Compagnons kommentar:
"Som många
intellektuella fattade han djup misstro mot det direkta allmänna val som hade
legitimerat diktaturen."
Baudelaire blev
"vad man idag skulle kunna kalla en högeranarkist, efter att tidigare ha
varit en vänsteranarkist".
Behöver
jag säga att den här boken är verkligt intressant? Compagnon har på ett
föredömligt sätt presenterat både en människa och hans diktade verk på relativt
få sidor, men med en förmåga till både överblick och sinne
för detaljernas betydelse, i kombination med en föredömlig framställningskonst.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärHej!
Små prosadikter utkom 1983, så du har nog haft Baudelaire i poesihyllan sedan 80-talet. (Hoppas vi!)
Mvh Mats Paulsson
21 juni 2016 10:48
Tack Mats för att du uppmärksammade mig på felskrivningen. Jag var ju själv med så det visste jag. Felet korrigerat nu! Tack.
21 juni 2016 10:50