[Image]
Här nedan ett kort citat ur Joakim Andersens recension av Solitärboken. Hela recensionen läser du här.
***
Nydahl har egen erfarenhet av totalitarism, med ett
förflutet i ”sektvänstern” och flera besök i Enver Hoxhas Albanien. I ärliga stycken
beskriver han hur han idag skäms för de resor han ihop med kamrater gjorde till
Hoxhas brutala stat. Ur denna erfarenhet har två goda ting kommit. Dels en
bekantskap med värdefulla kulturkritiker som Adorno och Camus, dels en känsla
för totalitarismen. Nydahls analys av totalitarismen är värdefull, och han
begränsar den inte till att handla om stalinismen. Så kan även, bland annat,
nationalism och islam ta totalitära former. Det är svårt att blunda för hotet
från islamismen när man själv varit en del av en annan totalitarism, och i
flera reflektioner berörs detta hot. Det slår dock inte över i någon ny form av
totalitarism, utan det är det sekulära och fria samhället som Nydahl ställer
som alternativ. Nydahl känner som sagt också igen totalitarismen i vår
konsensuskultur av ”ja-sägare”.
Om kopplingen mellan massan och totalitarismen är ett
ständigt närvarande hot, och om uppgåendet i massan dessutom förutsätter att
man ger avkall på egenskaper som tänkande och medkänsla, framstår ensamheten
som något inte enbart negativt. Förmågan till ensamhet blir viktig, boken
innehåller flera stycken där Nydahl vänder och vrider på ensamheten och
studerar både dess goda och mindre goda sidor.
När man läser Solitär i nyspråkets tid slås man
gång på gång av släktskapet mellan Nydahls och Stirners perspektiv. Nydahl
konkretiserar dock Stirner, ger honom ”kött på benen”, vilket är en samtidigt
fascinerande och oväntad upplevelse att följa. Det är tveksamt om det hela ens
är medvetet, sannolikt handlar det snarast om en inre släktskap mellan
människor som valt att gå sin egen väg, tänka sina egna tankar. Styckena om
laglöshet, om omöjligheten att fånga en människas inre i ord, likheterna är
många. Detta gäller också när han citerar Camus ord om att i konflikten mellan
rättvisan och sin mor valde han sin mor. Orden yttrades i en situation där
algeriska nationalister i ”rättvisans” namn kastade in bomber i caféer där det
satt ”fransmän”. Men för Camus var det inte lika enkelt, hans mor kunde också
sitta i dessa caféer. Nydahl återknyter här till Stirners distinktion mellan en
faktisk person, Camus mor, och en betydligt mer abstrakt ”rättvisa”. Att skada
den förra i det senares namn framstår som lika problematiskt för Camus, Nydahl
och Stirner. ”Solidarisk bör man bara vara med människors lidande”
citerar Nydahl Adorno, här befinner vi oss bortom abstraktionerna, det Stirner
kallade ”hjärnspöken”, och ser den faktiska människan.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret