Här var det alltså kritik av kristendom (och besläktade religioner) från egyptologiskt håll. Från indiskt religiöst håll har nyligen fyrats av en liknande salva: "The Dharma Manifesto" av en USA-född guru.
Här recenserar jag boken på Motpol. Detta manifest är utmananade till sin karaktär men där finns också mycket av värde. Boken säger att vi (bortsett från Jesu budskap) ska negligera kristendom, islam och judendom (med sin dualism och naturfientliga hållning) till förmån för hinduism, buddhism och äldre europeiska traditioner, vilka alla baseras på Naturrätt.
Vad annars gäller monoteism per se så kan man ju, inom en kristen kontext, vara henoteist: dyrka en gud över alla andra utan att förneka de andras existens. Detta syns mig vara en bra grundval för morgondagens ekumenik. (Termen henoteism är konstruerad på basis av grek. to hen, ett/det ena.)
5 april 2014 15:21
[Image]
Jan Assmann
Är det uppmaningen ”Inga andra gudar!” som skapar våld mellan människor,
våld mellan olika religionstillhörigheter, eller är våldet själva
språket – för att upprätthålla makt – som de stora monoteistiska lärorna
präglas av i skrifterna?
Det kan tyckas vara en märklig frågeställning eftersom vi alla vet att
judendomens, kristendomens och islams historia är präglade av våld.
Angriparens våld, makterövrarens våld. Är det då en tillfällighet att de
”heliga” skrifterna är så hårt präglade både av våldsamt språk men
också av berättelser om våld?
Den tyske egyptologen Jan Assmann,
född 1938, har sysselsatt sig mycket med frågorna och utgivit flera
viktiga verk om monoteism. Med den här ytterst korta skriften – den är
på bara 36 sidor medan Sigurdsons inledning är 31 sidor – introduceras
nu Assmann på svenska. Bortsett från att jag tycker mig ana att Assmann
skrivit den delvis som ett försvar mot de anklagelser han mötts av,
bland annat om antisemitism, så ger den därför bara en helt flyktig bild
av problematiken. Men den har gjort mig nyfiken och jag skulle gärna
läsa mer.
”Religionens återkomst under de senaste årtiondena är på ett oroväckande
sätt förenad med våld, hotelser, hat, rädsla och konstruerade
hotbilder.”
Redan i ett så kort citat ser jag komplikationen. Om man utgår ifrån att
hotbilderna är konstruerade måste det bli betydligt svårare att
analysera våldets roll i en monoteistisk religion. Jag tror att hoten är
väl så konkreta och verkliga. De är inga konstruktioner. Också
avslutningen på hans resonemang ekar av samma underliggande tanke:
”Våldets språk är en resurs som missbrukas i den politiska maktkampen
för att framställa andra som fiender och underblåsa människors rädsla
och känsla av utsatthet.”
Här bör man betänka att det inte är en teolog som skriver utan en
egyptolog. Teologen hade kanske sett det endast utifrån de religiösa
skrifternas horisont, Assmann ser det som att monoteismens våldsspråk
missbrukas av politiska krafter.
Sigurdson säger på ett ställe i sin inledning att boken ”fokuserar med
andra ord på en viss sida av monoteismen, nämligen den som ger upphov
till en legitimering av våld i skiljande mellan sant och falskt”. Jag
tror att det är här kärnan ligger. Och som samtiden och spåren framåt
indikerar är det sannerligen inte en tid av harmoni och icke-våld som
väntar oss. I den meningen är både Sigurdsons och Assmans texter
intressanta att läsa. De visar på något som sker i kretsar utanför den
uttalat politiska. Och ännu en gång kan man utbrista att vår tid är ras
och religion. I allra farligaste mening.
1 kommentar
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärHär var det alltså kritik av kristendom (och besläktade religioner) från egyptologiskt håll. Från indiskt religiöst håll har nyligen fyrats av en liknande salva: "The Dharma Manifesto" av en USA-född guru.
Här recenserar jag boken på Motpol. Detta manifest är utmananade till sin karaktär men där finns också mycket av värde. Boken säger att vi (bortsett från Jesu budskap) ska negligera kristendom, islam och judendom (med sin dualism och naturfientliga hållning) till förmån för hinduism, buddhism och äldre europeiska traditioner, vilka alla baseras på Naturrätt.
Vad annars gäller monoteism per se så kan man ju, inom en kristen kontext, vara henoteist: dyrka en gud över alla andra utan att förneka de andras existens. Detta syns mig vara en bra grundval för morgondagens ekumenik. (Termen henoteism är konstruerad på basis av grek. to hen, ett/det ena.)
5 april 2014 15:21