[Image]
Systemet med fristadsförfattare är etablerat i Sverige och Rámus förlag
har nu samlat sju av de författare som bott här i exil. Förutom
medverkan med egna texter i boken samtalar de med sju svenska kollegor.
De medverkande författarna är Svetlana Aleksijevitj (Belarus), Parvin
Ardalan (Iran), Faraj Bayrakdar (Syrien), Li Jianhong (Kina), Taslima
Nasrin (Bangladesh), Anisur Rahman (Bangladesh) och Zurab Rtelishvili
(Georgien). De samtalar med Jesper Bengtsson, Ingrid Elam, Henrik C.
Enbohm, Pär Hansson, Ulrika Knutsson, Ola Larsmo och Jenny Tunedal.
Det finns många aspekter på bokens rika innehåll som man kan lyfta fram.
Men det som överskuggar annat är förstås de enskilda författarnas
berättelser om hemlandet och situationen för alla som vill använda just
”fria ord” i sin gärning. Det handlar om människor som fått betala ett
högt pris för sitt skapande, och det handlar om människor som inte ens
släpps tillbaka in i hemlandet efter en fristadsvistelse i Sverige. En
sådan är kinesiska Li Jianhong som berättar om hur myndigheterna
trakasserat hela hennes familj och hindrat henne att komma hem. Hennes
situation är en helt annan än den vi får se genomlyst av Nobelpristagaren Mo Yan. Han är upplyft och hyllar censuren. Hon är en
verksam intellektuell som straffas av censuren – och enpartistaten i
stort – för att hon försöker skapa litteratur. Hennes egen text om
moderns död är mycket gripande. Den avslutas i Sverige med att Li
Jianhong besöker den kinesiska ambassaden i Stockholm för att få ett
pass för hemresa till att delta i avskedet av modern. ”Än idag har de
inte gett mig något svar”.
En annan fascinerande berättelse står iranska Parvin Ardalan för. Hon
var fristadsförfattare i Malmö under 2010 och bor fortfarande där.
Hennes första till svenska översatta bok, Har du sett en kvinna?, utkom i fjol. Parvin Ardalan skriver i sin egen text:
”Att skriva i exil innebär att begripa den nya givna identiteten.
Skrivandet ter sig vara fönstret som öppnas mot en ny verklighet där man
kallas för exiliranier av en del och problematisk utlänning av andra
som vill osynliggöra och isolera dig… Och min penna dansande på pappret
söker det sanna jaget bortom allt som jag här och nu kallas för.
Författaren i landsflykt kan inte enbart vända sig till det förflutna,
utan är tvungen att samtidigt betrakta nuet för att kunna dra
slutsatser.”
Gång på gång under läsningen tänker jag på det faktum att jag själv
lever och verkar under omständigheter som för dessa fristadsförfattare
måste uppfattas som extremt gynnsamma. Ja, jag är privilegierad. Även om
jag inte delar mitt lands offentlighetssyn och i ännu högre grad
misstror den svenska självbilden så är jag fri att formulera en kritisk
tanke. Jag är fri att använda mina ord.
Fria ord på flykt är en mycket angelägen bok som jag läst med tacksamhet
och ödmjukhet. Jag vill avsluta med några ord av den syriske poeten
Faraj Bayrakdar. Han säger så här till Jenny Tunedal:
”När jag kom till Europa och till Sverige började jag förstå innebörden
av frihet. Jag fick uppleva den på riktigt och jag blev då sorgsen över
att folk här inte tänkte på sin frihet (…) Varje dag måste jag erinra
mig att frihet är något viktigt, jag kan inte hantera friheten som något
vardagligt, den får inte bli så alldaglig och normal att jag glömmer
bort att den finns.”
Det är uppfordrande ord. Det finns skäl att försöka leva efter dem.
Herta Müller har skrivit ett mycket intressant förord. Det har också Ida
Börjel gjort. Porträttbilder och andra foton i boken är tagna av Cato
Lein.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret