1)Om den finländska nationalupplevelsen: De soldater som deltog i Vinterkriget och Fortsättningskriget och som efteråt talade öppet om vad de hade varit med om och fått för erfarenheter blev ofta illa sedda. Det ansågs som att de skröt eller att de genom att tala om sig själva vanhedrade de som stupat.
2) Tårta är inte ett verb, hur gärna de som skriver i tidningarna än försöker göra det till ett.
JH, tack för din information på punkt ett, den är mycket viktig. Det övriga rör G.W:s språkbruk och inte mitt.
18 november 2013 08:34
[Image]
Var och en av oss känner igen uttryck som ”det är
så svenskt”. De har alltid en negativ klang. Svenskheten ställs mot
semesterortens uppsluppna och glada sydeuropéer. Svenskheten framställs som
inskränkt, tystlåten, blyg, beskedlig. Mot den ställs folkliga uttryck som
representerar motsatsen. I tidskriften Nya Argus (nr 8-9/2013) skriver Johanna
Grönqvist på ett liknande tema om finsk identitet formulerad som lidande:
”Men varför är det så att vi i Finland har ett
behov av att skapa den finländska identiteten via lidande? Varför finns det en
förkärlek för berättelser om att vi är offer? Varför är det så att när man går
till de berättelser och myter som vi här i Finland upprätthåller om oss själva
så är det speciellt lidandet och offertänkandet som stiger fram? Varför är det
genom självspäkning som vi identifierar oss och skapar vår identitet?”
Grönqvist har inga entydiga svar på sina egna
frågor, men hon resonerar intressant kring dem.
”Här är det skäl att påpeka att identitet är en
mycket personlig fråga. Din identitet är ungefär lika personlig som ditt
modersmål. Min finländska identitet skiljer sig antagligen från din finländska identitet,
men det hindrar inte att vi kan och ska diskutera identitet, för just nu
befinner sig vår finländska identitet i ett brytningsskede och håller på att
förändras.”
Hon refererar till forskning i frågan, bl.a. den
som gjorts av docenten i historia, Marja Jalava och skriver:
”Jalava försöker förklara fascinationen för det
negativa genom eller mot en pietistisk nationalistisk bakgrund. Om man skryter
med sig själv är man självgod och högfärdig inför Gud. Om man vill känna en
nationell stolthet och tillfredställelse så måste det ske genom att hela tiden
ta upp de egna felen – även idag har jag varit en svag och syndig människa –
och genom att föra fram alla de dåliga sidorna kan jag alltså lösa in min rätt
att existera.”
Grönqvist avslutar sin studie med att stillsamt
påpeka att Finland under ”en stor del av historien (…) inte existerat”. Det
påpekandet sätter också in diskussionen om den negativa identiteten i ett
större perspektiv, som inte minst har att göra med övergrepp och ockupation
från främmande makt. Och hon säger:
”Finland kanske rentav bara är en tillfällighet
och då kan vi ju lika gärna se vår identitet som en del i en process –
någonting som vi hela tiden omdefinierar.”
Den avslutningen kan förstås tolkas som en
kapitulation innan diskussionen ens har börjat, men man kan också säga att det
är anmärkningsvärt att en finländsk kulturtidskrift alls är redo för sådana
diskussioner. Jag menar att det visar på ett radikalt annorlunda politiskt och
kulturellt klimat. Man kan inte föreställa sig en motsvarande svensk
publikation mana till diskussion om identitet utifrån språk och nation, särskilt
inte om etnicitet skulle ingå i den.
I Sverige nöjer vi oss med den negativt
formulerade och suckande satsen ”det är så svenskt”. Att formulera tankar som
Grönqvists skulle i Sverige antingen leda till en demonisering på det
personliga planet eller innebära en väl fungerande spärr mot fortsatta inlägg. Det
sker förvisso sådana ”misstag” också i svenska medier: någon ställer i en
debattartikel ett antal kritiska frågor, en redaktör publicerar texten utan att
förstå dess egentliga innebörd, och då kallar man in Publicistklubben, Aftonbladets och Expressens kulturredaktörer samt hela spektret av åsiktspoliser
och deras publikationer, på nätet såväl som på papper. Men generellt gäller
publiceringsförbud. Leif G.W. Persson[1] har
beskrivit fenomenet väl, och visar att det också existerar inom det som borde
vara högst ordinär journalistik:
”Först upphör mediabevakningen. Inte i form av
någon vanlig pyspunka utan det går betydligt fortare än så. Man släcker lyset
helt enkelt. Det blir knäpptyst i både tidningar, radio och teve och när jag
och mina medarbetare försöker prata med de politiker, poliser, åklagare,
journalister och alla andra på orten, som ju borde veta vad som har hänt så är
det plötsligt ingen av dem som har det minsta lilla att säga.
I just det fallet handlade det om brott som
politiker råkar ut för. Eller inte råkat ut för. Ty det handlade här konkret om S-politikern Liza
Jansson i Nordmaling som skulle ha blivit misshandlad i sitt hem. Jag minns det
så väl. Det sades nämligen dagen efter att gärningsmannen skulle ha gått in i
hennes hem med egen nyckel! Persson tror inte att någon misshandel ägt rum,
utan att Jansson försökt skaffa sig medlidande, då hon blev mäkta impopulär
efter att ha klubbat ett beslut om skolnedläggning. Nå, media lade locket på.
Man släckte lyset. Och trots fallet speciella karaktär kan man skriva in det i
samma tradition dit de verkliga brotten hör.
”Enligt en undersökning som Brottsförebyggande Rådet
(Brå) presenterade förra året har en av sex politiker utsatts för trakasserier,
hot eller våld. Särskilt utsatta var de politiker som satt på ordförandeposter.
En fjärdedel av dem hade råkat ut för främst hot och trakasserier.”
Det han beskriver är
ett mycket allvarligt samhällsproblem som redan nu innebär att människor drar
sig för att vara politiskt aktiva och det gäller lika över hela skalan från
vänster till höger, och handlar inte om politiker på marginalen, även om
förstås såväl nationalister som kommunister möter våldet som politisk handling,
i skrivande stund är förstås den tårta som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson
fick kastad i ansiktet mest omtalad, också den kommenterad av Leif G.W. Persson
med orden:
”Tårtar man en
politiker borde fängelse vara det obligatoriska straffet i kraft av den dubbla
förbrytelse som tårtningen innebär genom att den riktar sig både mot den direkt
utsatte och det demokratiska politiska systemet. Dessutom kan en vanlig
tårtning få betydligt allvarligare följder för den tårtade än vad själva valet
av brottsredskap kan tyckas tyda på. Bland annat är det en mycket trist
påminnelse om en människas sårbarhet trots att han den här gången var omgiven
av tre livvakter från Säpo. Och trots att en tårta är betydligt större och
lättare att känna igen än en morakniv, en flaska med saltsyra eller en vanlig
revolver.”
Ett av de största
problemen i svensk offentlighet är att man bedömer sådana handlingar utifrån
sina egna politiska sympatier. En vänstermänniska tycker att Åkessontårtan är
helt i sin ordning, en högermänniska kan tycka detsamma om en tårta i ansiktet
på en vänsterpolitiker. Att tårtan lika gärna kunde ha varit frätande syra
eller ett laddat vapen, vilket Persson ju antyder, finns inte med i en människosyn som är partipolitiskt
fyrkantig. Och det är så primitiva ställningstaganden underlättar för det
politiska våldet att bita sig fast i ett samhälle. Och att efter detta våld
mötas av stora tystnaden,
när stora portioner uppmärksamhet borde vara en självklarhet, måste förstås vara
en obehaglig erfarenhet för var och en som råkar ut för det politiska våldet,
oavsett om det sker på lokal- eller riksnivå (och för den som hittat på alltsammans blir det förstås precis tvärtom: tystnaden blir det skydd som kan låta myten överleva ännu ett tag).
Så länge alla sitter ner i båten – och det gör man
i hela landet, från minsta lokaltidning till största rikspress – förutsätts lugn
råda. Av erfarenhet vet vi att det inte förhåller sig så. Den politiska,
kulturella och sociala undervegetationens flora av kritiska tankar visar sig
förr eller senare i det fria som sammanslutningar, föreningar, vänkretsar eller
rentav politiska partier.
[1] Expressen, söndagen den 17/11-2013, ”Leif G.W.
Persson:En av sex
politiker utsätts för hot.”
Foto: Astrid Nydahl
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulär1)Om den finländska nationalupplevelsen: De soldater som deltog i Vinterkriget och Fortsättningskriget och som efteråt talade öppet om vad de hade varit med om och fått för erfarenheter blev ofta illa sedda. Det ansågs som att de skröt eller att de genom att tala om sig själva vanhedrade de som stupat.
2) Tårta är inte ett verb, hur gärna de som skriver i tidningarna än försöker göra det till ett.
18 november 2013 07:03
JH, tack för din information på punkt ett, den är mycket viktig. Det övriga rör G.W:s språkbruk och inte mitt.
18 november 2013 08:34