[Image]
One Law for All-demonstration i London. Foto
av Demotix.
Här följer ännu ett utdrag ur boken jag skriver om Black Country.
Nätverket One Law for All
bedriver vad de själva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har
många invändningar mot sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin
egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare
i det sekulära Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför
lagen måste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som
bland annat sade:
“We call on the UK
government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and
discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human
rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious
tribunals on the basis that they work against and not for equality and human
rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are
banned from operating within and outside of the legal system.”
En av många undertecknare var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har
sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika
tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon
har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på
hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.
För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon
som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i
varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som
radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.
I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar
separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer
importerar jihad, de understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar
Khan allra mest är hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner
mig om en sekt, säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är
inga offer, sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som
kommer hit är okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan
man lätt hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren.
Är man inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.
Khan tvingades gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna
är medansvariga, precis som de är för månggiftet. I dagens England säger de i
moskéerna att månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på
fakta, de ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är
det mycket vanligt, enligt Khan.
Hon säger att muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår
självmord. Men hon tänker inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner
att hon i Birmingham trots allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet.
För Birmingham Post gav hon samma vår en intervju, där hon bland annat
konstaterade att människor är fixerade vid problemen i Mellanöstern men
samtidigt är blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.
För Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande
och mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt,
men också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället.
Hon berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga
kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit
problem både för henne själv och hennes familj. Tegelstenar har kastats genom
hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig
inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma där och
att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur hårt man än
försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot förtryck
tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska, men
missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.
I vårt område, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började
man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlar och butiker som
säljer slöjor öppnade överallt. De helt unga männen lade sig till med skägg och
de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta är islam som går baklänges,
inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler.
Jag förstod ju inte då att inspirationen kom från öken-islam, wahhabismen. Tack
och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också
levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.
*
När jag själv tittar på exteriörer till nio moskéer belägna i Wards End slås
jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i. Antingen är det gamla, slitna
tvåvåningars bostadshus, semi-detached eller så är det olika typer av
verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De är mycket små och rymmer
mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs
moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna. Endast en av dessa
nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra säger
rent ut att bara män är välkkomna. Detta intryck bekräftas också av Khan som
säger, att ”varenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret