[Image]
För drygt fyra år sedan, den 22 september 2010, skrev jag här i bloggen om några texter Horace Engdahl publicerat i DN under rubriken Reaktionära betraktelser. Jag citerar här ur den bloggtexten:
”Det
är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning.
Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att
uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida
svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under
denna kategori?
Engdahl som aforistiker och tänkare är något som
går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för
det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl
tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos
Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész. Att kalla dessa texter för
reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den
rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans
texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på
samtiden. Smaka:
Att trollbinda är sjaskigt.
Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.
Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar.”
De reaktionära betraktelserna ingår i Horace Engdahls bok Cigaretten efteråt.
Frågan är om de inte är det bästa i boken. I sin helhet är den förstås
enastående och höjer sig över det mesta av det pladder och den
ordström som dagligen fyller boklådor/ICA-butiker och kultursidor. Hos
Engdahl får man både djup och substans.
I bokens första avdelning, Korta kurser, läser jag:
Den
mest älskade svenska glädjepsalmen, Härlig är jorden, är skriven av en
dansk. Utan våra bröder och systrar söder om landsvägen skulle vi ha
gått under i melankoli och skogsberättelser.
Det är klart
att också vi ville ha Ingemann och Grundtvig. De stora psalmisterna
behövde ingen Öresundsbro för att ta sig över till den svenska sidan.
Idag får vi nöja oss med populärteologiska psalmer hopsnickrade på
seminarier dit svenska kyrkan bjudit de postmodernistiska poeterna och
rocksångarna. Om vi nu alls har för avsikt att öppna en psalmbok.
Engdahl säger längre fram i boken:
Man skall inte fjäska för sig själv, inte försöka verka mera intelligent än man är bara för att ens anteckningsbok är uppslagen.
Den
blick som riktas inåt – som en självrannsakan – lever här parallellt
med den utåtriktade, den som noterar vad som sker i de andra
människornas tillvaro, som kritiskt synar en kultur som tvingar oss alla
till något slags samvaro också när vi inte vill ha den. Engdahl har i
det avseendet en skarp blick. Han skriver:
Så länge människor är ovänliga har man ingenting att frukta.
Är
det inte just så? De som smickrar, hör av sig vid till synes lämpliga
tillfällen och vill försöka få det att se ut som en slump, de som
bjuder in och skrapar med foten får oss lätt i fällan. Hade de bara
varit ovänliga från första början hade det varit lättare att säga nej.
Det finns bara några sidor längre fram i boken en liten text som börjar
så här:
Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej. Det besvaras förstrött eller med en nyans av löje eller inte alls.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret