[Image]Olav H. Hauge med hustrun Bodil Cappelan.
Varje
gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag
läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om
har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör
sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en
association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det
egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt
arv.
Den här gången tar Ekerwald sig an den norske
äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man
som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för
att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var
mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter
odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv.
Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han
en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.
Hauge
är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången,
säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det
utförligt:
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti
och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga,
det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).
Den
moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen
bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd,
hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så
mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.
Hauge
blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas
i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem.
Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med
sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud
förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”
Men Hauge
tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en
inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej.
Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire:
”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha
hindrat honom.
Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom.
Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att
få besöka honom. Han skriver i dagboken:
”Lång brev
från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt
att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga –
många har fått ångra sig.”
Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.
Det
finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att
göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom.
Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds
böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket
snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så
klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och
diktande.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret